KRÖNIKA | HANNES, LÄRARE PÅ SKOLAN

Katolska skolan av Notre Dame var tänkt som att doppa tårna i vattnet. Jag var ju egentligen inte högstadielärare, utan gymnasielärare. Det skulle bara vara ett första steg ut i arbetslivet, det var allt. Jag blev ”värvad” på min brorsons ettårs-kalas. I år var jag på hans tioårskalas. Då spelade han ett stycke Beethoven på piano, och jag berättade om min smyckesverkstad som jag och mina elever driver för att spara ihop till en resa med klassen. På Katolska. Fortfarande.  ”Mina elever” säger jag alltid med en mindre inflexion på ordet ”mina”, knappt hörbart om man inte känner mig. Det var eleverna som fick mig att stanna. Min senaste klass fick jag i årskurs 8, 18 stycken var de. De aderton. Då hade endast fyra av eleverna gymnasiebehörighet. Vi kom bara till Danmark med kak-och smyckespengarna men när de gick ut nian var det 16 av 18 som kom in på högskoleförberedande program. Jag var otroligt stolt.

Dagen efter beskedet att vår skola utgör en allvarlig risk för elevernas hälsa och säkerhet, vilket är kravet för att stänga en skola med kort varsel, kom 12 av de aderton och hälsade på. Det var inte första gången. De kommer i tid och otid och vill berätta de senaste nyheterna, pilla med smycken, introducera sina nya vänner från gymnasiet och visa upp skolan för dem. De är också stolta, med all rätt. De frågar vad jag ska göra nu. ”Jag ska bli blåbärsplockare” svarar jag, trots att de inte förstår referensen. De frågar om de får hälsa på mig på min nya arbetsplats, jag säger att det nog blir svårt. De frågar vad som ska hända med byggnaden. Jag svarar att det är en skolbyggnad, och att den inte kan användas till annat. Marken är värdefull i Örgryte. De frågar varför skolan måste stängas, och jag stakar mig.

Jag har läst beslutet – alla 86 sidor, och trots det kan jag inte svara på frågan. Som sagt får Skolinspektionen endast dra in ett tillstånd med så pass kort varsel, och besluta att skolan måste stänga dörrarna även om beslutet inte vunnit laga kraft (alltså oberoende av eventuell överklagansprocess) om situationen är så pass allvarlig att elevernas hälsa och säkerhet är i omedelbara fara.

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk kan läsa den långa lista av brister som radas upp i beslutet och anse att någon av bristerna utgör en sådan fara. De flesta brister har att göra med dokumentation och logistik, en del med tydlighet gentemot vårdnadshavare och elever, och de absolut allvarligaste, utifrån ett perspektiv av fara för elever, har att göra med kränkande behandling. Ursäkta. Där skrev jag fel. Uppgifter som skulle kunna röra sig om kränkande behandling, ska det stå.

På det senaste oannonserade besöket av Skolinspektionen, har det i intervjuer framkommit uppgifter som ”kan vara kränkande behandling”. Ordvalet är viktigt här. Det handlar inte om konstaterad kränkande behandling. Det handlar om uppgifter som skulle kunna handla om kränkande behandling. På en skola. Med 350 elever. Det uppges inte vem som är utsättaren. Det uppges inte vem som har utsatts. Det slängs bara ut, så där lite härligt vagt, och det är alltså det som måste vara den upplevda faran. Det kan inte vara något annat.

Att ett åtgärdsprogram inte har rätt underskrift, är absolut en brist, men att det skulle utgöra en fara för elever tror jag ingen hävdar. Att det inte finns skyltar på skolans område med texten ”här slutar skolan område”, att frivilligheten i deltagande i bön (som vissa av våra elever inte deltar i) inte är tillräckligt tydligt presenterad för elever och vårdnadshavare, att ett skåp på expeditionen med gamla nationella prov var olåst just den dagen Skolinspektionen kom på besök (det brukar faktiskt vara låst) är alla brister. Jag är med er. Det är inte brister som utgör en omedelbar fara för eleverna. Faktum är att det inte ens är brister jag skulle klassa som allvarliga, med tanke på att de kan åtgärdas innan jag skrivit klart denna mening.

​

Som svensklärare måste man älska Kafka. Jag tror att det är lag. Man måste ha slukats av det totala oförstånd som drabbar Josef K när han dras in i en process som ger skenet av formalitet och korrekthet, men i själva verket är fullständigt arbiträrt, och med skräckblandad fascination fortsatt läsa trots att uppgivenheten bokstavligen tränger in i huden genom fingrarna som vänder blad efter blad. Man måste ha känt hans frustration. Man måste ha andats den kvava, kvävande luften i byråkratins processlösa processer och man måste ha känt den meningslöshet som drabbar den som slussas runt i dess trånga korridorer.

​

När mina elever frågar ”varför måste skolan stängas?” svarar jag till slut, med känslan av samma meningslöshet, samma uppgivenhet och samma oförstånd:

​

”Det har bestämts.”

​

 Hannes Johansson